»Det kan jag inte säga,» svarade Hilda och såg bort, »men jag är säker om, att det inte är sant som mamma säger.»
»Hvad säger din mor?» återtog Kristine i samma allvarliga ton.
»Nej, fråga mig inte, Kristine!» bad Hilda och ville gå igen.
»Jag vill veta det,» sade Kristine och fattade henne i armen.
»Hon säger att vi gå alldeles för ofta hit ned —»
»Hvem?»
»Jag och — och —»
»Och? Hvilka annars?»
»Gossarne — Johan i synnerhet, säger mamma; men jag tror det inte alls, jag är bara så rädd för mamma.»
Kristine släppte henne, och då farbror Anders i det samma kom in, smög Hilda sig ut igen, förvirrad och olycklig öfver hvad hon hade gjort.
Men Kristine stod der alldeles blek, med knutna händer; nu började hon att förstå. Det var det man beskylde henne för, att hon lockade husets söner till sig. Det var den största skam hon kunde tänka sig: att locka karlarne till sig — »isynnerhet Johan», hade fröken sagt; doktorn, statsrådets äldste son! Och det skulle hon ha gjort!
»Jag vill hem, farbror Anders.»
»Då skulle det se ut, som om de hade rätt,» svarade han lugnt.
