»Alfred!» ropade Johan i en ton, så att det kläckte till i dem alla.
»Nej, men Johan då —!» sade nu statsrådinnan, »hur bär du dig åt? Jag undanber mig —»
»Ja, mamma, jag har sagt honom det förut; det här tål jag inte längre,» sade doktorn och stampade i golfvet.
»Mamma!» ropade Alfred inifrån kabinettet. »Var det med det långa eller det korta benet?»
Johan tog ett steg mot dörren, men statsrådinnan hejdade honom: »Men, Johan, är du riktigt klok i dag? Fy skam, att du inte kan tåla litet skämt! Om du bara vill ställa till oenighet, vore det bättre, om du höll dig borta. Vi sutto här så trefligt, innan du kom.»
Johan gick. Men det var som statsrådinnan sade: han hade förderfvat stämningen för dem. Damerna hviskade två och två, och inte ens Alfred kunde få munterheten i gång igen.
Men den qvällen, då de gingo till sängs, berättade fru Bennechen sin man om uppträdet mellan bröderna. Hon vältade i en handvändning hela skulden på Johan och skildrade sjelfva scenen ännu våldsammare än den i verkligheten hade varit.
»Tycker du inte nu det är på tiden, att den der damen kommer bort?» sade hon slutligen.
»Jag medger, att detta ser betänkligt ut,» svarade statsrådet, »men om saken verkligen har kommit så långt, är jag rädd att det tjenar litet till om hon kom bort. Ty med en natur som Johans eggas man bara af hinder, är jag rädd; han skulle spana efter henne och finna henne, och