I det samma svor Mortensen en grof kötted; de båda andra vände sig om, och midt emot dem kom byråchefen Delphin gående, elegant och lugn med sitt lilla elaka leende.
»Nu skall ni se här blir spektakel,» mumlade Örseth.
Extraordinarien Hiorth darrade af skräck. De hälsade alla tre mycket förläget; Georg Delphin vinkade vårdslöst och tycktes ämna gå förbi utan vidare. Men plötsligt stannade han framför Mortensen och frågade med utsökt vänlighet: »Herr Mortensen, ni har säkerligen ett par tändstickor till öfverlopps?»
Mortensen kröp ihop, medan han sökte rätt på tändstickorna; men byråchefen tände sin cigarr mycket omsorgsfullt, tackade och gick vidare.
»Det slapp vi bra ifrån,» sade extraordinarien Hiorth i sin oskuld.
»Åh, jag kan just inte säga!» svarade Örseth med en elak sidoblick på Mortensen.
»En förbannad flabb!» hviskade redaktören.
»Hos Falck-Olsens berättades det i söndags, att byråchefen skulle bli utnämnd till kammarherre med allra första,» sade Hiorth glad öfver att få passa in något om sitt fina umgänge.
Det blef ingen tid till att dryfta denna nyhet. De tre herrarne delade sig efter Örseths anvisning för att mötas vid Grand hôtel — på Rosenkrantz-sidan.
Solen sken af all makt; det var så mycket folk i den smala skuggstrimma, som nu föll öfver trottoarerna, att de tre herrarne hvar och en på sin gata trotsade hettan och gick midt i