förhållandet var vänskapligt och statsrådinnan vid godt humör.
Medan han gick af och an, rörde Mo om i kakelugnen och gaf sig god tid.
Statsrådet såg då och då på honom; och då han nu ännu en gång resummerade alla moment i denna förargliga sak, kom han till det resultatet, att ett giftermål mellan Mo och dennes brorsdotter i sjelfva verket var den bästa utvägen.
Det skulle utan tvifvel lugna och tillfredsställa Adelaide och det var hufvudsaken. Vidare skulle det ännu mera öka Mos förpligtelser till honom. Vidare sorterade det ingalunda under hans departement att tillse, att de, som ingingo äktenskap, voro friska.
Och slutligen — om Mo gifte sig, hvad angick det honom? Kunde kanske han, statsrådet, förbjuda det? Men hvarför gick han egentligen här och förargade sig?
Statsrådet slog fingerändarne mot hvarandra i det han i den vanliga kontorstonen frågade: »Har ni talat med er brorsdotter om — om en sådan förbindelse?»
»Direkt har jag inte vidrört saken; jag ville inte göra någonting, förr än jag hade inhämtat statsrådets samtycke —»
»Åh — hvad för slag? Samtycke? Det är ju en privat sak för er, Mo, som jag inte har att göra med.»
»Jag skulle ändå aldrig ha tillåtit mig ett sådant steg, utan att först ha inhämtat —»
»Godt — godt!» afbröt statsrådet vresigt, »om ni tror att flickan vill, så —»