»Det skulle göra henne alldeles oskadlig», fortfor statsrådet.
»Det skulle det», medgaf frun, »men — den gemena Mo! — har du inte för öfrigt en gång talat om för mig, att han har varit —»
»Officielt är ingenting bekant om någonting sådant, och för resten — skulle man vid hvarje äktenskap nagelfara så strängt —»
»Ja, du har rätt, Daniel! Ni ä’ just ena snygga figurer, ni karlar! Och — som du sjelf sade — det angår då vid Gud inte oss!»
»Det är just min tanke, kära Adelaide; vi äro ju alldeles utom alltsamman.»
Då fru Bennechen hade funderat en stund, kom äfven hon till det resultatet, att denna utväg var den bästa af alla.
»Var det du som kom på den idéen, Daniel?» frågade hon skälmaktigt.
»Nej det vill jag just inte påstå — hm —»
»Du är ändå en klok karl!» sade statsrådinnan »Kom hit, Daniel!» —
Kristine började nu att förstå hvad det gälde. Farbror Anders hade efter försigtiga inledningar förklarat henne, att statsrådet önskade en garanti mot alla de rykten, som hon sjelf visste voro i omlopp.
Ett giftermål med farbror Anders var enligt hennes begrepp ett utomordentligt godt parti. Den omgifning, hon tillhörde, hade gjort henne förtrolig med hvad man kallar resonnemangspartier, och när dertill kom, att fadern tydligen önskade det, så var det så till vida ingenting som hindrade.
