12.
Utmed Nilen satt det tätt med fåglar och stekte
sig i den glödande solen. De ordnade och
putsade fjädrarne, slogo ett par slag för att pröfva
vingarne och snappade lätjefullt åt sig en orm
eller en ödla, hvaraf det vimlade i gyttjan.
Men det var för mycket mat, för varmt och för stilla; de längtade efter kallt regn, grå luft och friska stormar.
Tallösa skaror af grågäss och svanor summo omkring på de öppna ställena mellan vassruggarne inåt de vidsträckta kärren. Hägrar och storkar reste sig här och der; hopkrupna stodo de på ett ben och hängde med näbben; de leddes alldeles förskräckligt.
Alla slags snäppor och vattenfåglar, vipor, brushanar, ringgäss, sumphöns, vaktlar, svalor — ja ända till den simpla staren — alla leddes de, så att fjädrarne höllo på att falla af.
Ibisen förargade sig öfver detta främmande gråklädda pack och nedlät sig till och med att beklaga sig för den dumma flamingon, som han eljest föraktade så djupt. Krokodilerna plirade
