Utför elfvarne drogo timmerflottarne och plaskade i det kalla snövattnet; i de breda fruktbara fälten skar plogen långa, svarta strimmor; långt norrut gick folket och sysslade med klippfisken, som låg utöfver de nakna bergen; öfver de flacka slätterna vesterut mot hafvet körde de tång, och på bergssluttningen stod en liten surögd karl och stirrade efter en blackgul märr.
Här var ännu friskt och lifligt, medan personer i Paris störtade omkull på gatan af solsting och boulevardernas träd voro torra och damgråa. På Brühlsche Terrasse drucko de goda Dresdnerborgarena Maiwein i aftonsvalkan, medan de disputerade om Wagners musik, så att trasorna yrde. Ty annat hade de ej lof att disputera om i fria luften, och disputera måste de.
De, som hade råd, började hänga näsan öfver Bædeker. Och snart kom en hel invandring af hjulbenta tyskar och långtandade engelskor för att hämta frisk luft bland fjällen och föra litet af den friska luften med sig hem igen tillika med välmenta karrikatyrer af gamla Norge.
Men i det att det brokiga tåget af främmande drog inåt landet, mötte det en annan ström, som styrde kosan utåt mot kusten.
»Was sind das für Leute?» frågade der Stadtrath Schultze aus Berlin. En bildad norrman svarade på tyska: »Emigranten.»
Det var allvarsamma män och qvinnor i nya vadmalskläder. De hade barn vid handen, vid bröstet, på armen, på ryggen, en svärm friska, rödkindade barn, som sågo sig omkring med klara, förundrade ögon.
