13.
Den första juli vigdes departementsvaktmästaren Anders Mo och jungfru Kristine Vatnemo i Trefaldighetskyrkan.
Utom de inbjudna var det ganska mycket folk i kyrkan, ty statsrådet Bennechen var sjelf med i bröllopsskaran, och dessutom var det ju ett intressant par: den gamle mannen och den unga flickan.
För öfrigt såg det icke så tokigt ut. Om man undantar det hvita håret, var farbror Anders en riktigt ståtlig brudgum med sin höga, styfva halsduk, svart frack och guldkedja, en present från statsrådet. Och Kristine var så stor och bondsk, att hennes ungdom ej märktes så mycket; och så var hon blek och allvarlig.
Statsrådet Bennechens familj hade flyttat ut på landet; och frun hade gått ända derhän i välvilja att upplåta matsalen och det derintill stötande rummet till bröllopsfesten.
Då brudskaran kom från kyrkan, drack man således ett glas vin nere i portrummen, hvarvid statsrådet uttalade en kort lyckönskan. Men derefter lemnade han sällskapet, som nu begaf sig upp, der bröllopsbordet var dukadt.
Brudparet tog plats i rummet utanför matsalen och mottog gästernas gratulationer, allt efter
