som de anlände; ty utom den egentliga bröllopsskaran voro en hel mängd personer inbjudna.
Redaktör Mortensen, som var den förnämste gästen, sedan statsrådet hade gått, rörde sig ogeneradt i salongen, pratade högt och var qvick. Men de öfriga sutto tysta och högtidliga rundt omkring väggarne med fötterna indragna långt under stolen.
Kristine satt och undrade på alla bekanta, som hennes man hade, och det imponerade på henne, att se så många fina stadsbor församlade. Slutligen voro alla sittplatserna upptagna af utstyrda fruar, ett par unga flickor sutto till och med i knä på hvarandra. Herrarne samlades ute i korridoren, sedan de hade varit inne och gjort en högtidlig bugning för brudparet. Det var tyst som till en begrafning, och ingenting annat hördes än då och då ett ord från redaktören eller ett dämpadt buller från köket.
Der var ett par departementsvaktmästare med hustrur och döttrar, polisbetjenten Andersen och polisbetjenten Knudsen; den senare var emellertid blott antagen på försök och stod derför under Andersens uppsigt.
Vidare var der sergeanten Knoff i uniform och handskar, skorstensfejaren Lunde med fru, syster till polisbetjenten Andersen; vaktmästaren i högsta domstolen Paalsen, känd för sin talang att vara treflig i sällskaper, och fru Grüner, som kokade åt kungen, då han var i staden.
Bland de öfriga gästerna var det en tullvaktmästare, två, tre sergeanter och jernvägsfunktionärer i uniform jemte sina respektive damer.
