Fru Knoff, som hade en af jernvägsfunktionärerna till bordsgranne, satt så att hon icke kunde hålla ögonen på sin man, kommendersergeanten, om hon ej vände sig helt och hållet ifrån bordet. Detta var emellertid mycket obeqvämt både för frun och hennes granne. Ty hon var en korpulent dam med gulaktig, tjock hud och osundt utseende, som gaf redaktören anledning till att påstå, att «fru Knoff såg ut, som om hon hade mjältbrand».
Men då det ännu vid första rätten var dödstyst rundt omkring bordet, hviskade Mortensen till brudgummen bakom Kristines rygg: «Ni måste börja med skålarne, Mo!»
«Jag trodde, att det inte gick an före steken —»
»Jo bevars, tvärtom! Det är högst modernt att talen börja vid soppan.» Redaktören klingade hårdt på sitt glas, och brudgummen reste sig och talade:
»Mina damer och herrar! Det är mig i denna betydelsefulla stund ett djupt kändt behof att uttala, huru mycket jag beklagar, att jag vid detta bord, der ändå så många af mina kära äro församlade, måste sakna den, som jag isynnerhet i dag helst måste önska att se hos mig. Jag menar min hustrus far, hemmansegaren Nils Vandmo.»
Kristine tog fram sin näsduk.
«Du vet sjelf, kära Kristine, huru innerligt jag är fästad vid min ende broder och huru stort värde jag sätter på den klenod han anförtror mig —»
Här fick fru Gluncke ett högst opassande anfall af hosta. Talaren sände henne en hastig blick
