och fortfor: «Derför, mina damer och herrar, vilja vi dricka en skål för min hustrus far, ehuru han är frånvarande, i det vi önska, att Gud måtte trösta honom och icke låta honom allt för tungt känna saknaden af sin älskliga dotter. Kristine, din fars skål!»
Då brudgummen satte sig, hviskade han några hastiga ord till fru Gluncke.
«Jag kunde sannerligen inte hjelpa det,» hviskade hon tillbaka, «du var så kostlig!»
Ett ögonblick derefter reste skorstensfejar Lunde sig. Det var en lång mager karl med spetsig näsa och grått hår. Sin syssla hade han länge låtit utföra af legdt folk, medan han dock behöll sin officiella ställning som skorstensfejare i stadens finaste qvarter. Han hade pengar, och en af hans döttrar var gift med en telegrafist.
«Som den äldste i laget,» hörjade han, «må det tillåtas mig att utbringa brudparets skål. Vi veta alla från vår skoltid, att Herren sjelf sade: det är icke godt för menniskan att vara allena.»
Tystnaden vid bordet blef nästan tryckande. Pigorna, som kommo för att sätta omkring tallrikar till steken, måste stå och vänta, medan talaren utvecklade äktenskapets historia från Adam och Eva, Abraham och Sara till Isak och Rebecka. Derpå hoppade han behändigt öfver Jakob med sina två hustrur, berörde hvarken David eller Salomo, men gjorde en lätt öfvergång till nutiden och det dagliga lifvet, i det han slutade med att nedkalla himlens välsignelse öfver dagens brudpar.
De flesta af damerna gräto, Kristine isynnerhet. Fröken Eveline lutade sig fram och hviskade vänligt till henne. De högtidliga, bibliska orden,
