Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 156 —

Nu nickade frun: »Då skall jag nog reda upp det här».

»Ja, om ni kunde det, min fru!» utropade statsrådet varmt. Han ville fatta hennes hand, men den var så undangömd i regnkappan, att de måste nöja sig med att hälsa med ögonen i det de skildes. —

Då frun kom in, satt grosshandlaren med hatten på sig och skref i kabinettet, så att hon hörde huru det gnisslade.

»Du skrifver, Ole Johan?» sade hon likgiltigt.

»Ja, Jag skickar ordre till kontoret, att de sk’a göra upp Bennechens konto i eftermiddag — strax — inte ett ögonblick får det uppskjutas!»

»Jag kan förstå det; ja, du bryr dig naturligtvis inte om hans anbud.»

»Anbud! Hvad för ett anbud?»

»Du har ju alltid gjort narr af sådant der krimkrams,» fortsatte frun, i det hon tog af sig regnkappan.

»Hvad är det du står der och sladdrar om? Hvad menar du?»

»Förstod du det verkligen inte?» frågade frun och gjorde en ytterligt förvånad min.

»Hvad förstod jag inte? Stå inte der och pjåka dig som en gammal höna!» ropade grosshandlaren och vände sig om.

»Nej, men säg mig, Ole Johan, förstod du verkligen inte hvad statsrådet menade? Lade du inte märke till, att han klappade dig der?»

»Börjar nu du också med de der dumheterna? Det skulle väl betyda, att jag saknade sjelfbeherskning, att jag borde vara en sådan bomullstapp som