han sjelf är, men jag skall» — grosshandlaren tystnade och stirrade på sin hustru, ty hon stämde upp sitt muntraste skratt och utropade:
»Åh, du vise Ole Johan, hur skulle det gå med dig, om du ej hade mig? Hvad är det» — hon tog ett tag i hans venstra rockuppslag — »hvad är det stora män bruka bära der? Hvad är det du saknar der? Nå?»
Grosshandlar Ole Johan Falck-Olsen raglade tre steg tillbaka och blef stående framför spegeln; han stirrade omväxlande i spegeln och ned på sitt venstra uppslag, medan han med osäker min petade på knapphålet.
»Tror du verkligen, att det var det han menade?»
»Naturligtvis! Men då måste du också ta parti, som han säger, och det vill du ju inte.»
»Åh, det skall du då inte vara så förbannadt tvärsäker på!» utropade hennes man och svängde sig om på klacken. »Den ena tjensten är den andra värd; är det inte annat de begära, så —»
»Men, kära du, då kunde du ju också ha fått direktörsplatsen, om du vill gå öfver —»
»Åh, den lumpna direktörsplatsen! Tror du jag brydde mig om att göra någonting för den? Men det här, ser du, är en helt annan sak; det är då någonting! Bara jag nu kunde få det att gå fort!»
»Du gjorde härom dagen narr af borgaregardet; det såg jag mycket väl, att statsrådet inte tyckte om.»
»Bravo, Malene! Jag skall be statsrådet skaffa mig in vid borgaregardet. Åh, du Malene! har
