Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 167 —

Doktor Bennechen gick uppför de två tre trappstegen. Han hade sett henne — han hade sett hennes ansigte tydligt nog för att icke glömma det, om han blef hundra år. En obestämd fasa grep honom. Hastigt knäpte han ihop sin rock och skyndade bort för att uppsöka doktor Rohde.

Han träffade den gamle husläkaren i en länstol, läsande tidningar.

»Nej, se den hemkomne professorn! Välkommen, min gosse! Hur står det till med dig?» Doktor Rohde sade ännu du till statsrådets barn, som han hade sett växa upp från det de voro små.

Johan svarade ej på detta vänliga tilltal, utan frågade kort och andlöst: »Hvad är det åt Kristine?»

»He? Kristine?» frågade Rohde och tog af sig glasögonen. »Jaså, du menar henne i portvaktsrummen. Har du sett henne?»

»Ja.»

»Nå ja, då vet du väl hvad som är åt henne», sade den gamle läkaren allvarligt, »det är ett af de svåraste fall jag har haft. Det ser ut som om hennes friska blod och präktiga kropp vore mer än vanligt prædisponerade för giftet —»

»Men — men hvem? Hvem har smittat henne?» Johan Bennechen var likblek, och svetten perlade fram på hans panna.

»Men kära min gosse, hvad du tar dig nära af detta!» sade doktor Rohde, som började förstå. »Det är naturligtvis hennes man. Han har legat på utvärtesafdelningen två gånger — visste du inte det? Jag har honom här i protokollet — det är ett