talade, såg han upp från sidan och gned händerna om hvarandra.
»Du gräfver en stor graf nedåt sjön, Njædel.»
»Ja, det gör jag.»
»Det blir vigt att komma till tångstranden.»
»Jag kör utmed min stora åker.»
»Ja, jag kan förstå det,» sade Sören och såg nedåt vägen, »men du skulle väl inte tycka om, att andra körde öfver dina egor?»
»Nej, det får de allt akta sig för.»
»Ja, men — ser du, Njædel — hur skall jag komma till tångstranden, när du gräfver den der grafven? Har du tänkt på det?»
»Du! Du skall inte till tångstranden, Sören, för du har ingenting der att göra.»
»Hm hm hm,» småskrattade Sören, »du är storordig, Njædel.»
»Inte värre än jag kan stå för.»
»Har jag kanske inte hämtat tång så länge jag har haft Börevigsgården?»
»Det har du visst gjort, Sören,» svarade Njædel lugnt, »jag tänker du har allt gjort mycket som du helst borde ha låtit bli.»
»Du tror kanske det går an att stänga gamla, häfdade vägar?» frågade Sören saktmodigt, »det tror du väl inte, Njædel?»
»Jag har mitt köpebref, jag, och det är ett äkta och fullgiltigt köpebref, för jag har köpt kyrkgods och jag skattar till biskopen i Kristiansand. Men inte står der ett ord om att Börevigsfolket har lof till att ta sina vägar öfver mina egor; så jag tänker väl att jag kan gräfva grafvar hvar jag sjelf vill.»
