Och de förläto hvarandra, och de utplånade hela det förflutna för att lefva i hvarandras kärlek »den korta tid, som var qvar».
Från den dagen öfvertog doktor Bennechen Kristines vård. Hans mor såg forskande på honom, då han berättade det; och han kunde ej låta bli att fixera henne lika skarpt. Men det var en stor lättnad för honom, då fru Bennechen i deltagande ton sade: »Stackars Kristine! Jag är bara så rädd för att hon har fått den svåra gikten af att bo i källarvåningen; det skall vara så osundt, läste jag häromdagen.»
Kristine och Johan nämnde aldrig sins emellan farbror Anders’ namn; och han å sin sida aktade sig noga för att möta doktor Bennechen.
På det hela taget talade de ej mycket. Men då han slutat byta om omslagen och skaffa henne all den lindring han kunde, ville hon gerna, att han skulle sitta nära invid sängen. Hon låg då stilla och såg på honom; men hon tyckte icke om att han såg på henne, fastän han heligt försäkrade att hon i hans ögon var nästan som förr.
Kristine hade hela den fasa för sjukhuset, som är så ingrodd och så väl grundad hos allmogen. Men slutligen lyckades doktorn öfvertala henne att låta flytta upp sig på lazarettet.
Den dag, som var bestämd till hennes flyttning, var en solskensdag i början af april. Posten medförde ett bref från åldermannen, som hon med möda stafvade sig igenom.
»Kära Kristine! Länsmannen sade, att jag måste skicka in skriftliga klagomål och jag har så gjort, och nu har mitt klagomål kommit till
