penningebref — ett hemlighetsfullt näste för öfverraskningar, svikna förhoppningar, tomt prat, sorg, ruin och oväntad lycka var den lilla varma hytten, der postmästaren lugnt och flitigt lät brefven glida mellan sina feta fingrar.
Skeppet började gunga fram öfver långa dyningar, så att postmästaren förstod, att de voro ute vid mynningen af fjorden. Han gjorde allt i ordning så godt han kunde; det mesta lade han på golfvet, så kunde det ej falla ned. Derigenom fick han soffan fri, och med den lilla segeldukspåsen till Egersund i handen satte han sig att sofva i hörnet af soffan, medan lampan svängde fram och tillbaka på sin krok.
Eländet i damsalongen började åter; man hörde dem stöna derinne hvarje gång uppasserskan gick i dörren. Den outtröttlige fotgängaren satt tillintetgjord och kastade upp på sin egen rock; han hade bittert missräknat sig, ty en af hans vänner hade inbillat honom, att man omöjligen kan bli sjösjuk, om man bara håller sig uppe i friska luften och i ständig rörelse.
Herrarne, som sofvo i salongen, måste fatta tag i bordskifvan för att ej falla ned i spottlådorna och det klingande ljudet af lampglaset hade aflösts af hundra små outhärdliga ljud, som upprepades eftersom ångbåten stampade i de långa sjöarne.
Det knakade och gnisslade i salongens trävirke, när båten dök ned åt ena sidan, och alla restauratörens koppar, som hängde i rader under taket i restaurationen, klingade mot hvarandra. Derpå reste fartyget sig och föll öfver åt andra sidan, och alla kopparne skramlade med. En fällstol och
