Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 179 —

18.

Klockan var redan tio på förmiddagen, men Njædel Vatnemo hade ännu ej lagt sin hand vid något arbete.

I stugan, der han satt, var golfvet svart som jord, sängen full af grå halm med ett par trasiga täcken; dörrklinkan hade fallit bort, så att dörren till köket stod halföppen, och i spiseln stod en svart kaffepanna på två tre torfglöd.

Njædel satt och stirrade slött ut genom rutorna. Han var icke färdig med vårarbetet, och det var midt i april. Hans väldiga armar hängde slappt ned, det tofviga skägget hade blifvit grått omkring munnen, och ryggen var mera böjd än förr. Det låg en dof hjälplöshet öfver hela denna jättegestalt, som satt så hopsjunken i den låga kammaren, medan regnet föll tungt der ute och vinden hven i skorstenen.

Hans tankar genomlöpte den lilla ring, hvari de hade rört sig nu i snart två år. Det var det der »målet», som det aldrig blef något slut på.

Alla de penningar, som hade strukit med, alla broderns goda ord och löften, alla förhoppningar