hundögon och platt näsa, det tyder på en depravation af de ädlare organen, och det gör mig så innerligt ondt om dig.
»Om du åtminstone vore en hel man, men det är du inte, och det vet du sjelf: ty du saknar mig. Men om du vore vi båda, då skulle jag säga till dig: Det är rätt, min gosse! Det är den allrabästa läkedom för dig, det enda sätt, hvarpå du kunde rädda spillrorna af ditt söndertrasade lif. Tag henne — ju fulare, desto bättre; gå direkte in i salongerna med henne och säg: Mina damer och herrar! Jag är stolt öfver att hon har valt mig. Då skulle det kanske ännu vara hopp om dig; då vore du inte längre den eländige stackare du är och förblir i all evighet — Amen!»
Han kastade pennan ifrån sig och tömde glaset, som stod framför honom. —
Johan Bennechen hade råkat passera Wergelandsveien, derför att han hade gjort en stor krok ända uppåt Homannsby, då han kom från lazarettet. Men nu drefs han halft af vana bort mot sin fars gård för att återse — nu, då allt var förbi — de låga källarefönster, der han hade älskat och lidit så mycket.
Då han närmade sig, såg han en man, som fubblade vid porten. Doktorn kände genast igen Mo och ville gå förbi. Men han såg, att Mo oupphörligt tog ett steg åt sidan och ej tycktes kunna finna nyckelhålet.
Johan Bennechen förstod, att mannen var full, och trots den vämjelse, han kände för denna menniska; gick han likväl fram och hjelpte honom in.
