Anders Mo var ej mera full än att han märkte hvem det var.
»Ja, doktorn är en snäll herre,» började han i sin ödmjuka ton, »en riktigt snäll herre, det säger Kristine också —»
Men då han nämnde hennes namn och på samma gång ville lägga sitt ansigte i de gudsnådliga rynkorna, blef Johan så utom sig, att han grep honom i axlarne och skakade honom.
»Hon är död!» ropade han genom tänderna, »och det är du som har dödat henne!»
Mo skyndade sig in och satte i nyckeln på insidan för att låsa porten efter sig; han skakade på hufvudet och mumlade, hufvudyr som han var: »Jaså, stackars Kristine! Är hon död? Hvem skulle ha kunnat tro det — hvarken statsrådet eller frun.»
»Blanda inte in min fars namn i ert brott!» ropade Johan och satte foten mot porten.
Det gick en glimt öfver det halfrusiga ansigtet. Gubben sköt försigtigt igen porten, så att det blott var en smal springa öppen. Gasskenet föll på det bleka ansigtet med de långa, falska, leende vecken vid munnen och det silfverhvita håret bakom öronen, och med tydlig, halfhög röst sade han: »Både statsrådet och frun visste det; men de ville att jag skulle ha henne för att du inte skulle få henne!» — och med en obeskriflig ondskefull grimas räckte han ut tungan, i det han hastigt slog igen porten och vred om nyckeln två gånger.
Johan Bennechen hade raglat tillbaka mot gasstolpen; en lång stund stod han som förlamad.
