En gosse med en stege kom springande utför trottoaren: »Ursäkta, herrn, vill inte herrn maka sig åt väggen lite, jag skulle släcka gasen.»
Doktorn skyndade bort, som om marken brände under honom. Det ljusnade i öster, först grått, sedan rödare och rödare, tills solen gick upp; en vänlig, strålande vårsol — det var den första maj — sken öfver hustaken och förgylde kyrktornen.
Han fortfor att gå, kom ända ut till Gamlebyen, vände om och gick tillbaka, beständigt stirrande ned framför sig, alltid återkommande till samma tvifvel.
Att modren kunde ha vetat det — huru ohyggligt det var att tänka så illa om sin mor, så kunde han likväl tänka sig en sådan möjlighet. Hon var ju så gränslöst rädd för allt som kunde likna skandal.
Men fadren, den store, ädle mannen — omöjligt! det kunde han inte tänka sig. Mo var ju full, och dessutom en riktig djefvul; han hade sagt det bara af elakhet.
Men hvad hjälpte alltsammans? Tviflet var der som en glödande fläck, som brände och brände inom honom, så att han kände, att han måste skaffa sig visshet. Då han hade fattat det beslutet att gå direkte upp till sina föräldrar och fråga dem öppet, blef han lugnare. Emellertid kunde det ej komma i fråga att söka dem ännu på ett par timmar, och doktorn dref utåt hamnen, der dagen redan var i full gång.
Arbetsfolk och schåare kommo nedåt hamnen; lärgossar sprungo bort till verkstäderna med den lilla kaffeflaskan och smörgåsar i papper.
