— 192 —
Fabriksflickor ropade efter hvarandra och gjorde sällskap, leende och berättande historier från natten, medan sömniga konstaplar gingo och väntade på aflösning.
Det var ungefär samma slags menniskor, som voro ute vid denna timme, fattiga och torftiga figurer. Någon enstaka välklädd herre, som hade tillbragt natten ute, smög sig hemåt med svansen mellan benen, blek och skamfull i den klara morgonsolen.
Och emellertid sofvo de fina qvarteren uppe i staden med nedrullade gardiner och stängda portar. Det var en sublim, majestätisk sömn, som vederqvickte dem, hvilka vakade öfver staden, öfver staten, öfver folket och dess klenoder; och huru klar morgonsolen än var, kunde den ej upplysa det mysteriet, att de, som sofvo voro de, som vakade, och de, som vakade, voro de som det vakades öfver af dem, som sofvo. Men brådskan grep omkring sig i smågatorna, längs käerna och utåt hamnen.
De små ångsluparne pepo och flögo bort som pilar; ett stycke ut på redden låg ett af de stora ångfartygen vesterifran och väntade att hamnbetjeningen skulle bereda det plats vid käen. Fiskare kommo in, och de, som redan voro komna, käbblade med uppköpare och tjocka kärringar med stora flata korgar.
Johan Bennechen gick bortåt fästningsbryggan; der låg ett stort, grönt, engelskt ångfartyg. Ångmaskinen arbetade, folk sprang af och an, tunnor och lådor stodo utmed käen, och i en särskild pyramid voro solida kistor uppstaplade med
