»Ah — Mo! Honom känner jag mycket väl. Jaså, det är er bror? Kom med, jag skall gå samma väg.»
Dermed gick den fine herrn framför, och de båda andra följde några steg efter.
»Han är af det rätta slaget,» hviskade Njædel, »han skäms för att gå i sällskap med oss.»
»Jag tror honom inte mer än jämnt,» svarade åldermannen försigtigt.
»Här har jag med mig åt er två äkta specimina af den utdöda djurracen: folket,» sade Georg Delphin till notarien Mortensen, då han inträdde med åldermannen och Njædel; »och här, mina herrar!» han vände sig till de två — »här får jag presentera för er »Folkets sanne Mortensen.»
Redaktören reste sig högtidligt och bugade sig, fast han aldrig kände sig riktigt säker när byråchefen skämtade. Han uttalade i några högtrafvande ord den glädje han kände vid att så ställas ansigte mot ansigte med folkets märg, Norges dugande odalbonde o. d.
Denna lilla komedi lockade Örsett och tre fyra andra herrar från angränsande rum. Men åldermannen stod och betraktade Mortensens bleka, pussiga ansigte, och någonting, som länge hade kokat i honom, började röra sig. Men han höll sig fortfarande alldeles lugn.
»Dessa herrar,» sade byråchefen, i det han gjorde min af att gå vidare, »rekommenderar jag till er speciella omsorg, herr Mortensen! Jag tviflar inte på att ni med glädje skall begagna er af detta tillfälle att visa er som folkets sanne — etc.»
