sig vän med — allra helst när det artade sig till skandal.
»Käre herr kammarherre,» började han derför, då denne kom in, »jag har en stor tjenst att be er om. Ser ni, hans majestät kommer, som ni vet, klockan fyra. Och nu skall en stor del af stadens honoratiores samlas hos mig för att intaga en liten déjeûner à la fourchette före intågshögtidligheterna; jag hoppas naturligtvis också få den äran att se herr kammarherren —»
Delphin bugade sig.
»Men nu var det egentligen det jag ville be er om, käre Delphin, att ni ville gå hem till min hustru och hjälpa henne litet med arrangemangerna — det är ju en af edra många talanger. Ty jag skall säga er, Adelaide var litet echaufferad — flera sammanstötande omständigheter — hm!» Statsrådet försökte ett lätt småleende. »Som ni troligen flera gånger har hört, har Johan länge talat om att företaga en resa till Amerika?»
Delphin var nog artig att svara jakande.
»Det är nu ett af hans infall,» fortfor statsrådet skämtsamt, »och nu är det just ett ypperligt tillfälle; han följer med som emigrantläkare och Hilda för sitt nöjes skull.»
»Fröken Hilda!» utropade Delphin och föll alldeles ur rollen.
»Ja visst,» smålog statsrådet, »en alldeles förflugen idé, inte sant? Adelaide tyckte inte alls om det i början, men jag sade: låt henne resa! En Amerikaresa nu för tiden är en riktig lusttur, och när sedan till och med doktor Rohde förklarade, att hafsluften — hm —»
