tillbaka för att finna detta fördömda mål, som skulle vara inlemnadt för nära två år sedan.
Derpå drog sig statsrådet vidare inåt rummen och kom ända fram till Mortensen, der ingen visste sig någonsin ha sett honom sätta sin fot, öfverallt utbredande skräck och förfäran med sina nycklar och med denna märkvärdiga tångstrand, som ingen menniska kunde erinra sig ha hört nämnas.
Mortensen framkastade litet elakt: »Byråchefen Delphin har redan gått; kanske han kunde veta något.»
»Byråchefen Delphin har gått i och för embetsgöromål, och dessutom måste målet för länge sedan ha passerat genom hans händer,» svarade statsrådet strängt. »Jag vill, att detta mål genast skall expedieras. Dokumenten måste finnas — förstå ni, mina herrar! — de måste finnas och det genast!»
Statsrådet vände om till sitt embetsrum, och hela departementsbyggnaden fick plötsligt en högst ovanlig likhet med en myrstack. Dörrar öppnades och stängdes, bekymrade ansigten visade sig och försvunno, hyllor tömdes och packor ändvändes, medan extraordinarier sprungo genom de länga korridorerna trappa upp och trappa ned, ända upp på vinden, der de i blind förtviflan gräfde om bland dam och papper. Förskräckelsen tilltog med hvarje minut, och litet emellan öppnade statsrådet sin dörr och frågade: »Ännu inte?» så att den olycklige expeditionssekreteraren bokstafligen virflade rundt af skräck som en piskad snurra.
Men under all denna förvirring samlade det sig en fråga, tills det gick som en stor suck genom
