ser ni, nu är olyckan den, att hon allt är bra liten —»
»Napoleon red alltid små hästar», sade Delphin.
»Nej, gjorde han det!» utropade grosshandlaren belåten. »Och öfverstelöjtnant Grobs svor på att den blackgula var alldeles för god för borgaregardet.»
»Ni tar alltså den blackgula?» frågade Delphin ofantligt allvarsamt.
»Jag tar den blackgula», svarade grosshandlaren afgörande.
Bland de sist ankomna var amtman Hiorth från vestlandet. Han hade nyligen kommit till staden, och ryktet ville veta, att han skulle efterträda gamle Falbe, som hade afgått efter att ha uppnått den — till och med för ett norskt statsråd — respektabla åldern af 82 år.
Amtmannen uttalade sin glädje öfver att träffa Delphin, som i yngre dagar hade varit hans fullmäktig; och kammarherren förde honom omkring och presenterade honom för flera inflytelserika personer. Det var många år sedan amtman Hiorth hade varit i hufvudstaden, så att der var många nya bekantskaper att göra.
Emellertid blef han snart hemmastadd. Ty det var för det mesta de gamla halft tyska embetsnamnen från den danska tiden, som gingo igen, i det embetena tycktes ha följt familjerna enligt en mystisk ärftlighetslag. Och icke blott sina fäders namn och embeten tycktes dessa herrar ha ärft, utan till och med deras yttre hade bibehållit en prägel, som erinrade om Fredrik den sjette: korrekta, välbildade profiler, små torra, grånade