och en se, att figurerna voro »sidoordnade.» Af samma skäl hade han också satt på gossen en ofantlig hjälm, som räckte ända ned öfver öronen, och ett tungt slagsvärd stödde sig mot hans axel hvilket halft humoristiskt skulle uttrycka, att den lille parfveln nog kunde bita ifrån sig.
På alla indirekta häntydningar och anbud svarade emellertid konstnären, som var en smidig hofman, att statsrådet Bennechen hade varit nog älskvärd att åtaga sig komitéens bildande.
Kammarherre Delphin hade vid ett fönster lemnat amtman Hiorth ensam med en af hufvudstadens framstående prester. De båda herrarne, som ej kände hvarandra, talade försigtigt om skilnaden mellan land och stad så der i allmänhet.
Efter ett par likgiltiga anmärkningar fick amtmannen tillfälle att säga: »Det förvånar mig ofta, hvilken förvrängd och missförstådd uppfattning af vårt folk som nu för tiden ofta uttalas. För en man som mig tar det sig isynnerhet underligt ut. Ty en embetsman i min ställning lefver ju mer än någon annan i och med folket. De dagliga göromålen sätta mig ju i oupphörlig förbindelse med allmogen; jag ser bonden i hans sorg och i hans glädje, hans goda sidor så väl som hans dåliga —»
Här af bröt prelaten hastigt: »Det är alldeles som jag, herr amtman! Jag har ju sjelf i öfver fem år varit prest i en landsförsamling, och jag vågar säga, utan att på minsta sätt vilja berömma mig sjelf, men jag tror jag vågar säga, att få prester som jag ha lefvat, rent af lefvat i och med
