är allvarligt; hans majestät väntar, att hvar man gör sin pligt.»
Efter dessa ord vände han sig hastigt om efter en flyktig helsning, gjorde ett tecken till amtman Hiorth, och bägge skyndade genom rummen och försvunno i den lilla dörren, hvars förhänge ljudlöst föll tillsamman efter dem.
I en upphöjd sinnesstämning åtskildes sällskapet, och Mortensen skref i sin annotationsbok:
»Det var ett af dessa stora, oförgätliga ögonblick, då man liksom känner verldshistoriens pulsslag.» —
Fru Bennechen hade redan dragit sig tillbaka. Öfverväldigad af denna dags sinnesrörelser kastade hon sig på sängen i hysterisk gråt.
Men i de tomma salongerna vandrade Georg Delphin rastlöst fram och tillbaka. Han skulle först vid supén infinna sig på slottet, och det var honom omöjligt att lemna huset utan att ha sett Hilda.
Betjenterna och pigorna röjde af bordet, drucko champagne och skrattade, så att kammarherren flydde ända in i det innersta kabinettet, tveksam, missnöjd med sig sjelf — men ändå var det honom omöjligt att gå.
Slutligen ropade han på huspigan, som han kände, och frågade efter fröken.
»Fröken är i sitt rum och packar. Vet inte kammarherrn, att fröken reser till Amerika i qväll?» frågade flickan, hvars vackra ögon lyste af champagnen.
Delphin kände sig obehagligt berörd och sade kort: »Fråga fröken Bennechen från mig, om hon
