för sin frimodiga ton gentemot de förnäma; han stod liksom midt emellan.
Lauritz Boldemann Seehus var son till en försupen tullvaktmästare i Flekkefjord. I sin ungdom hade han farit till sjös, men då han började bli gammal, köpte han en liten del af Krydsviggården, byggde sig ett hus, hvarifrån han när som helst kunde se sjön, och utnämndes sedan till lotsålderman.
Seehus kunde väl vara inemot sextio år. Han lefde ogift, halft skeppare, halft bonde. Hos sina förmän stod han just icke öfverdrifvet väl. Amtman Hiorth ansåg honom till och med som en farlig person, som trots sin officiella ställning blott föga skilde sig från en vanlig bonde, hvarigenom lätteligen folkets fäderneärfda vördnad för embetsmannaståndet kunde försvagas.
Emellertid skötte Seehus sina åligganden och åtnjöt bland bönderna ett visst anseende, så att det var föga utsigt att bli af med honom. Sjelf hade han intet medvetande om, att det var någon vank med honom. Den frimodiga tonen hade han behållit från sjön, och när amtmannen endast bevärdigade honom med två fingrar och en kall blick, tänkte Seehus i naiv beundran, att amtman Hiorth var ändå en tusan så fin karl.
Åldermannens närmaste granne var Njædel Vatnemo. Denne var egentligen en främmande vid kusten. Han var ifrån en fjällgård långt inåt landet.
Men sedan gården i många år hade varit hemsökt af stenras, kom det en vår ett skred, som gjorde sin sak så grundligt, att Njædel blef stående i bara skjortan på en bergsknall, medan husen
