22.
Det var en ovanligt härlig dag för att vara så tidigt på året. Eftermiddagssolen blänkte i fönstren och lade en matt slöja öfver slottsparken, så att slottet aftecknade sig mot den gyllene luften i all sin enkla skönhet. Från Akershus spredos de tunga krutmolnen efter saluten, flaggorna vajade festligt, och folk skyndade från alla håll till Carl Johans Gade, som var fullpackad på de öppna platserna och utmed trottoarerna.
I fönstren lågo damer i nya vårtoaletter; unga herrar stodo bakom och voro qvicka. Nere på jernvägstorget höll polisen en stor plats öppen; borgaregardet höll i all sin prakt framför stationen, grosshandlar Falck-Olsen satt stel och högtidlig på sitt blackgula sto och såg ned på mängden.
Det kungliga tåget hade kommit; man väntade bara, att de vanliga mottagningsceremonierna på perrongen skulle ta slut. Upp ifrån hamnen och från alla smågatorna hade det kommit sjöfolk, schåare, qvinspersoner och arbetsfolk — en tarflig publik att börja med.
Då derför en ansträngd röst ropade: »Lefve kungen — hurra!» svarades det matt och med
