långa mellanrum här och der på torget, hvarefter det inträdde en obehaglig dödstystnad, medan de höga herrarne stego i vagnen.
Borgaregardet galopperade bort, derefter sviten af de kungliga vagnarne — öfver torget, upp genom den trånga passagen vid Dybwadgården. Här och der ropade en hederlig borgare hurra af alla krafter; men de enskildes alltför stora ifver tycktes hålla mängden tillbaka, och ropen uppstämdes dödt och enstaka, tills man kom upp förbi brandstationen.
Nu gick det bättre, och de svenska herrarne i vagnarne nickade åt hvarandra. Men först från höjden vid Akersgatan och ned öfver Egertorget blefyo ropen allmänna. Den präktiga avenyen från stortingsbyggnaden upp mot slottet strålade i eftermiddagssolen. De lysande gula ryttarne i skarpt traf, vagnarne, de höga, uniformerade herrarne, talrika grupper af välklädda personer, som satte ropen i gång — allt höjde stämningen, så att hurraropen brusade med entusiasm.
Då tåget passerat, var hela Carl Johans Gade vimlande full af menniskor, som alla vände ansigtet mot slottet, der ryttare och vagnar slingrade sig uppför backen som en blänkande orm, medan dammet från de kungliga vagnarne steg upp i en gyllene sky och lade sig ut öfver folket som en välsignelse.
Jernvägstorget blef hastigt tomt igen, folket skyndade tillbaka till sitt arbete. Men en hel mängd qvinnor och unga karlar följde med strömmen uppåt staden; man hade kommit i feststämning,
