Likväl var han modlös. Tusen minnen spände in små klor i honom, som det gjorde ondt att rycka ut. Han väntade sig sannerligen ingenting stort på andra sidan hafvet.
De trofasta vännerna nere i försalongen sleto sig ändtligen lösa och stälde upp sig på käen för att sjunga. Men det visade sig, att de voro alldeles för rörda, hvarför de i all tysthet vandrade uppåt staden. Och det blef stilla på ångbåten och stilla i staden, medan man hörde tunga pustar från maskinen, som när en jätte börjar vakna.
Johan Bennechen såg på sitt ur. Klockan var half ett. Regnmolnen drogo sig allt mera tillsamman. Han såg sig ännu en gång omkring för att samla hela sitt förflutna i den sköna, fridfulla bilden af vårnatten, innan han gick till hvila.
Då hörde han en vagn närma sig utefter hamnen, den rullade förbi gaslyktan och stannade midt framför den engelska ångbåten. En herre i vid kappa och trekantig hatt steg ur och sade några ord till kusken. Ett ögonblick derefter hörde Johan en röst, som han tyckte sig känna igen, fråga stewarten der nere efter doktor Bennechen.
»Här — vill någon tala vid mig?» ropade Johan ned från halfdäck.
Den främmande steg uppför den lilla spiraltrappan, och doktorn kände igen kammarherre Georg Delphin.
»God afton, doktor! Ni tror visst, att jag är drucken; det är jag för resten också. Jag har fallit i onåd, och derför har jag döfvat min smärta. Har er syster hunnit om bord?»
»Ja, hon sofver redan, hoppas jag.»
