Johan gick ett steg tillbaka med ett uttryck af sviken förväntan i sitt ansigte; detta sårade honom.
Men kammarherren tog på sig sin kappa för att gå; likväl dröjde han, som om det var någonting han ville säga, och doktorn fann honom allt mer och mer besynnerlig.
Till slut vände Delphin sig om på landgången och tryckte hårdt hans hand, i det han mumlade:
»Vill ni hälsa er syster — och säga henne — säga henne från mig» — det öfriga utplånades i någonting, som liknade en snyftning. Kammarherren vände sig hastigt bort, gick i land och steg in i vagnen, som väntade.
Kusken vaknade och tog regnkappan af hästen. Himlen var nu alldeles mulen och det hade redan regnat en lång stund.
Doktorn stod och såg efter vagnen och den långbenta skuggan af hästen, som föll öfver vattenpussarne på gatan, allt efter som de foro förbi gaslyktorna. Det var det sista han såg af staden, innan han gick till kojs.
Tidigt om morgonen lade det engelska fartyget ut. Men då ändtligen allt var klart och propellern började arbeta, hade klockan blifvit öfver sex, och just då ångbåten närmade sig Hovedøen, kom det ett rökmoln från fästningsvallen, och ett kanonskott dånade i den stilla, regntunga morgonen.
Det blef ett ropande och ett nyfiket frågande från hytterna akterut, hvad denna salut hade att betyda. Men Johan Bennechen var så sömnig,