Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 25 —

sitt arbete. Med sammanbitna tänder och rynkade ögonbryn knogade han med spade och jernspett, ref och slet och hackade, så att jorden rök om honom; och när han träffade på en envis sten, som inte ville låta vända sig, kastade han sig öfver honom med sina jättekrafter, brummande som en retad björn.

Men när det blef matdags eller det var för mörkt, steg han upp ur sitt dike och riste sina nedsmutsade träskor. Han satte jernspettet i jorden och såg sig om, hvad han hade uträttat. Och om han tyckte, att han gjort rätt för sig, for han med näfven i håret, så att det stod rakt ut, och smålog godmodigt mot sig sjelf.

Inne hos qvinfolken var han spak som ett lam; han krökte på nacken och rörde sig försigtigt, som om han var rädd för att lyfta taket af stugan, om han rätade ut sina väldiga lemmar. —

Medan tingspersonalen spisade middag inne hos länsmannen, började det regna. Himlen sänkte sig ännu lägre, och regnet föll tätt och jämt som det brukar, då det ämnar hålla på länge.

Somliga kröpo in i hus och skjul, men de flesta stodo qvar och läto det regna. Då och då lutade de sig framåt, så att det föll en sqvätt vatten från hattbrättena, men eljest voro de så vana vid väta, att de icke brydde sig mycket om det; regnet sög sig igenom vadmalen och dröp från tröjkanten i ljusblåa droppar.

Det var ingen otålighet bland folket, som väntade; ty alla visste, att en tingsmiddag är någonting, som måste ha sin tid.



Arbetare.2