Statsrådet Bennechen bar sitt hufvud ännu litet högre än vanligt under allt detta, och han hade samma värdiga leende som alltid, när man hälsade på honom på gatan.
Icke desto mindre tilltog oron i departementet. Hvarje morgon kastade man sig öfver »Folkets sanne vän;» men den förhöll sig lugn; ingen väldig ledare, som kunde stoppa munnen till på gaphalsarne och lugna sinnena.
»Nu måste Mortensen säga sitt ord!» ropade notarien Örseth en morgon och slog i bordet.
»Ja, det måste han sannerligen!» instämde kammarjunkar Hiorth, som nu flöt ofvanpå.
Och hela departementet var af samma mening: nu måste Mortensen säga sitt ord! Derför var stämningen i högsta grad spänd och upphetsad, då redaktören inträdde och slängde den fuktiga tidningen på bordet.
Hiorth ryckte till sig tidningen och läste: »Ryktesmidare och ränksmidare.»
Ändtligen! Det blef en andlös tystnad, medan han läste.
Först framhölls i hvilken grad oppositionen måtte vara utblottad på vapen, då den kunde nedlåta sig till att göra politiska högmålssaker af rykten och käringsladder. Derefter framstäldes den förhandenvarande politiska situationen som tillfredställande för hvarje välsinnad och upplyst medborgare.
»Att emellertid» — läste Hiorth vidare, men redaktören ryckte till sig tidningen: »Låt mig läsa! Att emellertid en så hvardaglig händelse som afskedandet af en gammal departementsvaktmästare
