Icke som om vi hyste någon fruktan; Gud vare lofvad, så väl i vår upphöjde monark som i unionen med vårt brödrafolk och sannerligen icke minst i den starka ring af intelligenta, begåfvade statsmän och embetsmän, som så länge hållit vårt samhälle uppe och som väl skola veta att förblifva sina antecedentia trogna — i allt detta ha vi alltför starka garantier för att vi skulle hysa någon fruktan. Men, vi upprepa det, låt oss vara vaksamma och akta på tecknen. Onda, ljusskygga makter lura i vårt samhälle; låt dagens fulla ljus falla på dem, och de skola som onda andar flykta tillbaka till det mörker, som har fostrat dem.»
Det blef allmänt jubel bland de församlade departementsherrarne.
Örseth gnuggade händerna. »Se, det var rätt! Det var lagom åt dem! Hörde ni det, Hansen? Det var någonting för er.»
Gubben Hansen nickade öfver sin pappershög. Men alla de andra kände sig befriade från en tung börda. Skandalen hade ju krympt ihop till en bagatell, och packet hade fått en ordentlig afbasning.
Men Mortensen såg sig omkring och sade: »Ja, ser ni nu, smågossar, hvad vore ni väl utan mig? Fins det någon större välsignelse för ett land än en upplyst, sanningskär och rättänkande press?»
Mortensen hade talat med sitt vanliga tvetydiga leende; man var aldrig riktigt säker om han var högtidlig eller sarkastisk.
Men denna gång var det ingen som skrattade. Ty alla kände verkligen i detta ögonblick, att Mortensen hade rätt.
