Man hviskade till sin granne och talade annars icke utom för att svara amtmannen. Denne brukade vanligen rikta ett litet ord till hvar och en, isynnerhet var han ytterst vänlig mot de närvarande bönderna; det var en samvetssak för honom att visa sig nedlåtande och folklig.
Vid steken brukade han utbringa kungens skål, och derefter höll han gerna ett par korta tal, allt eftersom det föll sig. I dag vände han sig till häradshöfdingens fullmäktig, kandidat Alfred Bennechen, som snart skulle resa bort.
»När ni nu, herr kandidat Bennechen,» så talade amtmannen, »lemnar denna verkningskrets, der ni har nedlagt ett par af edra bästa ungdomsårs arbete, för att inträda i en ansvarsfullare — kanske mera besvärlig, men säkerligen mera löftesrik verksamhet, vilja vi säga er farväl och tack för den tid ni har arbetat tillsammans med oss. Men om ni än skiljes från oss, äro vi dock fortfarande samarbetare. Jag begår väl ingen indiskretion genom att meddela sällskapet här, att det är er afsigt att inträda i ett af regeringens departement — sannolikt er herr fars?»
Alfred Bennechen bugade sig förbindligt.
»Jag säger alltså,» fortfor amtmannen, »att vi fortfara med vårt samarbete. Ty är det icke ett stort samarbete öfver hela landet? Är icke embetsmannaväsendet en ring, som omsluter vårt folk liksom ett styrkebälte? I det ni derför liksom byter plats i kedjan, vilja vi bedja er framföra vår vördnadsfulla hälsning till er herr far och bedja honom försäkra hans majestät, att vi arbeta — deri ligger det, mina herrar — arbeta som hans
