Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

1.

I sydvest och utöfver fjorden var himlen klar och blåhvit. Det starka solskenet blänkte i vattnet, der det var krusadt, medan långa strimmor af vindstilla sträckte sig in deremellan.

Det var ingen bestämd vind.

Än kom en fläkt nedifrån söder, än fördes den glödheta luften från Kristiania-dalen ut öfver staden, åstadkom en liten svag krusning bortåt Hovedøen och dog bort i hopplös värme.

Mot öster stod ett åskväder, som steg upp hvarje eftermiddag och sjönk ned igen mot qvällen.

Om det bara ville bryta löst, tänkte man. Men det blef det samma dag efter dag hela augusti: solen stekte, vinden fläktade hit och dit, flyttade hettan utan att skingra den, och åskvädret steg upp och höll hela naturen i darrande förväntan, och så gled det ned igen.

Alla de breda gator, som löpa mot söder och sydvest, voro fulla af solsken. Skuggan kröp in ända intill husväggen och gjorde sig så smal, att ingen kunde gå på den.