Endast den oförbätterlige advokaten Kruse började åter diktera till protokollet.
Häradshöfdingen vred sig i stolen: »Jag vill göra advokaten Kruse uppmärksam på, att det der dikterandet måste ha en gräns.»
Kruse tog lugnt fram sitt ur: »Jag har inte öfverskridit den lagliga tiden.»
»Må så vara, men man brukar annars anständigtvis ta en viss hänsyn till —»
»Jag har endast att ta hänsyn till min klients fördel,» svarade Kruse och dikterade vidare.
»Nästa mål!» ropade domarn, då han ändtligen slutade.
Det gick en ryckning genom den surögde ute i förstugan; det var hans mål, som ropades upp, han kände igen namnen. Efter uppropet blef det en paus.
»Nå!» skrek häradshöfdingen ilsket. »Hvem står målet uppskrifvet på?»
»På advokaten Boyesen,» svarades det.
»Men Boyesen är ju inte på tinget; hvem svarar för Boyesen? Nå!»
Kahrs kom hastigt fram emot tingsbordet; han hade stått och samtalat med en embetsbroder borta vid fönstret.
»Hvad är det för ett mål, Kruse?» hviskade han.
»Jag skall se efter på listan,» svarade Kruse alldeles högt.
»Kålhufvud!» snäste Kahrs; men derefter vände han sig vördnadsfullt till domaren och dikterade: »För käranden infann sig Boyesen genom Kahrs och begärde anstånd till nästa ting.»
