har det bra, mycket bra, kan du skrifva, det fattas mig ingenting —»
»Att du reder dig bra ensam och inte saknar henne —»
»Åh jo, gudnås, jag saknar henne allt, det får du lof att säga,» sade Njædel och vaggade fram och tillbaka.
»Men då blir hon ju rakt utom sig, när hon hör att du saknar henne så mycket —»
»Nej, då får det inte stå någonting om det,» sade nu Njædel ifrigt. »Skrif — ja, det måste du väl sjelf bäst förstå, ålderman, du som är lärd på att skrifva. Men skrif så att Kristine blir glad; det kan vara det samma med mig.»
»Vore det inte bäst att skrifva ett bref till bror din också?»
»Det vore det visst; ålderman, vill du skrifva till Anders, att han skall vara snäll mot henne; betaldt skall han få, om han vill.»
»Det kan du väl förstå, att han vill ha betaldt.»
»Anders står sig bra,» svarade Njædel. »Det är en pojke, som har kommit fram i verlden. Ja, mor sa’ så, hon också; du, Njædel, sa’ hon, är dum som en flundra, men Anders, han är slug som en lekatt.»
»Men hvarför tog han inte farsgården, när han var den äldste?»
»För han ville att jag skulle få den.»
»Han visste nog hvad han gjorde, bror din, som lät dig sitta med den struntgården och sjelf drog i väg med pengarne,» menade åldermannen.
