»Ja,» svarade Sören, »då måste du vänta tills det har fallit dom i målet.»
Njædel gick öfver golfvet, flyttade litet på en stol och såg villrådig på åldermannen; men slutligen vände han om till hufvudpunkten igen: »Jag har papper från biskopen i Kristiansand, jag,» sade han afgörande och slog den ena handen i den andra.
»Du kunde ju fråga biskopen hur det hänger ihop med den der tångstranden,» sade Sören vänligt och såg på honom från sidan.
»Ja, du säger någonting, Sören!» mumlade åldermannen. »Det kunde då inte bli så dyrt.»
»Eller kanske det vore ännu bättre att fråga kungen,» sade Sören vårdslöst, i det han såg ut genom fönstret.
»Ja, kungen är öfver bispen,» sade Njædel, »men månntro han svarar på sådant?»
»Om vi hänsköte målet till departementet som skiljedomstol —»
»Till hvad för slag?» frågade Njædel ifrigt.
»Till departementet,» svarade Sören, som tycktes ha god reda på detta.
»Ålderman!» sade Njædel. »Der är det Anders är; jag hade glömt namnet. Men kommer det till kungen då?»
»Ja,» förklarade åldermannen, »det är vägen till kungen.»
Njædel betänkte sig en stund. Förslaget behagade honom vida mera än en process. Dessutom var ju Anders der; han kunde ta målet om hand, så fick man det afgjordt i en fart och en
