ingenting finnes, men dit allt drages ned, virflas omkring, försvinner och är borta utan spår. —
Kammarherre Delphin lade bort pennan, fylde sitt glas och drack ur det, i det han nickade åt sig sjelf i spegeln. Det var sent på natten. Han var klädd i hvit halsduk och urringad väst, men fracken hade han kastat af, ty han var varm.
Georg Delphin hade varit på bal och rökte nu sin cigarr hemma i sin fina ungkarlsvåning vid Vergelandsveien. Det var en vana hos honom att sitta länge uppe om natten — isynnerhet efter bjudningar — och när han ej spelade piano, skref han ibland någonting.
Om morgonen var han olustig och begagnade en massa kallt vatten invändigt och utvändigt. Men när han sedan kom in i sitt trefliga rum, der madam Börresen, hans hushållerska, hade dukat fram frukosten, var han elegant och frisk som en ung spelevink. Han var ej heller mer än trettiosju à trettioåtta år, men ibland såg han äldre ut, isynnerhet derför att han började förlora sitt vackra lockiga hår.
Efter frukosten och tidningen gjorde byråchefen sig i ordning att gå till departementet. Men först såg han efter i skrifpulpeten hvad det var han hade skrifvit om natten. Och ofta slutade det med att han ref papperet i små små stycken och strödde dem i kakelugnsvrån till stor förargelse för den pedantiskt ordentliga madam Börresen. —
Det var en stilla vacker höstmorgon. Slottsparken stod i sin fulla prakt med gult och rödt löf mellan det gröna. Nattens lätta rimfrost föll
