han en dag föreslog henne kammarherre Delphin, blef hon eftertänksam och beslöt sig för att försöka. I qväll bar hon hvit klädning med korsett af siden och små sidenrosetter öfver allt; och hon var förtrollande, då hon hviskade till modern hvilket bråk hon hade haft med Louise.
Louise såg ut som ett offerlam. Hon hade fått på sig hvit klädning och ordentliga handskar, och i sista ögonblicket hade husmamsellen stulit sig till att hänga en qvist liljekonvaljer i hennes hår. Med ängsliga blickar såg hon sig omkring i alla vrår efter Hans; men då hon icke kunde upptäcka honom, mottog hon först en uppbjudning och sedan en till, hvilket också var henne förbjudet; och slutligen stod hon, innan hon visste ordet af, midt i en grupp af väninnor, pratade och skrattade; och då hon lemnade en herre sitt dansprogram, blef hon ytterst förvånad, då han räckte henne det tillbaka med en otröstlig min: det var alldeles fulltecknadt!
Hennes bästa väninna Caroline Hjelm försäkrade henne, att hon aldrig i sitt lif hade varit så vacker; men Louise hade förfärligt ondt samvete.
Rummen började fyllas. Midt på golfvet i den stora salen stodo de unga damerna i grupper och låtsade som om de talade mycket ifrigt med hvarandra. Men i sjelfva verket bestod samtalet mest af utrop, meningslösa frågor, som ej besvarades, afbrutna af små nervösa skratt, medan hvar och en var helt och hållet upptagen af det för ögonblicket vigtigaste: att få dansprogrammet fullt.
Herrarne samlades i dörrarne och togo sats, styrde derefter kosan öfver golfvet med förvirrade
