»Hör nu, Örseth, om vi kunde bli af med byråchefen också, så skulle det vara svalkande att ta sig en half öl i »Sumpen» — he?»
»Ja då!» utropade extraordinarien och tappade saxen på golfvet.
Mortensen såg på den unge herrn med en kall blick; men plötsligt besinnade han sig. Hiorth var son till en amtman vesterut, hade mycket fint umgänge och var förmodligen väl försedd med pengar. Han svarade derför ganska vänligt: »Unga telning, ni skjuter hastigt i vädret.»
Detta förstod extraordinarien Hiort icke. Men som han hade lagt märke till att det hörde till departemental bon ton att anse Mortensen vara qvick, skrattade han beundrande och fortfor i sin stora oskuld: »Hvad jag mest saknar, sedan jag kom hit till departementet, är min lilla frukost på Grand hôtel. Nu får man der alldeles hänförande lamkotletter, rostade på glöd — och färsk gurksalad — ack!»
Det hördes en grymtning inifrån Örseths rum, och Mortensen sade: »Gurksalad smakar jag aldrig på förmiddagarne; den kommer efter. Men en holländsk biff med stekt potatis och bränvin och öl — det är en frukost, det!»
»Det får man också utmärkt bra på Grand hôtel —»
»Åh, jag tycker inte att man äter så bra der,» sade Mortensen vårdslöst.
Jag försäkrar er, att om ni vill göra mig den äran att äta frukost der med mig, så garanterar jag för —»
