omlindad med en ulltapp. Då och då drog han upp sprängbulten och dröp ned vatten i hålet med den vattendränkta trasan, som låg i en gammal bleckask, qvarglömd af stadsbor vid en utflykt i det gröna.
Det blåste, så att hans röda, krusiga hår kastades åt alla håll som en mängd korkskrufvar; och han var så ifrigt sysselsatt med sitt arbete, att åldermannen måste gå ända fram till honom, innan Njædel blef honom varse.
»God dag, ålderman!» sade Njædel, drog upp spettet och tog mätpinnen för att se efter huru djupt hålet var. Men då han hörde, att det hade kommit bref från Anders, släpte han alltsamman och svingade sig ned från stenen.
De gingo in och tände ljus. Det var otrefligt i rummet; sängen stod ouppbäddad, och golfvet var nästan svart. Njædel satte sig midtför åldermannen och gaf noga akt på honom. Njædel hade blifvit mager, och händerna flyttade sig otåligt af och an.
Det är nog möjligt, att åldermannen hade kunnat vara litet rappare i vändningarne. Men det är ingen småsak att läsa bref. Glasögonen måste putsas ordentligt, kuvertet granskas och derefter skäras upp försigtigt i den öfre kanten. Det var ett stort departementalt kuvert af grått papper, till och med försegladt med lack.
»Högtärade herr lotsåldermannen Lauritz Boldeman Seehus.»
»Det var tusan», mumlade åldermannen.
»Härmed erkännes inhändigandet af tvenne skrifvelser af resp. 1 september och 20 oktober
