Åter kom ett ljud från rummet bredvid, och Mortensen svarade: »Tack, men det var nu egentligen Örseth och jag som hade tänkt —»
»Om ni tror,» sade extraordinarien ängsligt, »att herr Örseth också vill göra mig den äran, så —»
»Han är förbannadt noga, men jag skall försöka,» svarade Mortensen välvilligt, tog ett tag i byxlinningen och gick in i det andra rummet.
Inne hos Örseth satt en halfgammal figur i ett hörn, nedlutad öfver pulpeten. Till denne ropade Örseth, efter att ha hviskat litet med Mortensen: »Hansen! jag blir kanske tvungen att gå bort en stund på förmiddagen; om Mo frågar, skall ni säga, att jag är i revisionen och konfererar; hör ni det, min kära Hansen?»
Den andre nickade litet med hufvudet.
»Så slö han har blifvit» sade Mortensen halfhögt. »Det var hög tid att han kom ifrån tidningen.»
Mortensen talade om »Folkets vän», hvars redaktion gubben Hansen, som han kallades, nyligen blifvit nödgad att frånträda, emedan han förde tidningen i en riktning, som hans förmän ansågo vara farlig för samhället. Nu var Mortensen redaktör.
Då Örseth redan började göra sig i ordning, menade Mortensen, att det väl inte gick an at gå, förr än de sågo byråchefen ta sin förmiddagspromenad. Men i det samma gick dörren till det inre rummet upp, och byråchefen Georg Delphin gick ut och utför trapporna.
