»Ja, jag menar inte heller Alfred så mycket, men doktorn, ser du —»
»Han har inte varit här,» skyndade sig Kristine att svara.
»Nej, men jag förstod nog, att han var på väg hit ned. Ja, ser du, kära Kristine», fortsatte han vänligt och lade handen på hennes axel — hon var litet högre än han — »lifvet i en stor stad medför många frestelser för en ung flicka. Dessutom måste du tänka på huru mycket jag har stadsrådets att tacka för och huru obehagligt det skulle vara för mig, om det hände dem någon förtret, som jag eller någon af de mina vore skuld till. Detta förstår du kanske inte nu, men jag vill be dig vara försigtig och hålla dig till dem, som vilja dig väl.»
Han klappade henne på kinden och gick med brefven.
Nej, hon förstod det icke, åtminstone ej fullkomligt. Hon hade visserligen en känsla af att farbror menade, att de unga herrarne kommo för hennes skull. Men huru det kunde bli till någon förtret för statsrådets, insåg hon icke. Kristine var en klok och förståndig bondflicka, som var fullkomligt medveten om afståndet mellan ett statsråds son och en simpel flicka från landet.
Men likväl blef hon orolig, då äfven åldermannen kom med samma varningar och häntydningar i brefvet. Men hvad skulle hon göra? Mot kandidaten var hon så litet tillmötesgående som möjligt, och hon kunde ju omöjligen säga rent ut till den allvarsamma, hyggliga doktorn, att han inte fick komma, så sällan som det inträffade. Hon
