omöjligt, att det inom regeringen kunde finnas personer, som behöfde kritik, men att det var något att klandra hos statsrådet Bennechen, föll honom icke in att tänka.
Medan modern skänkte den vackre Alfred hela sin ömhet och blott hade litet öfrigt åt »de båda misslyckade», som hon kallade Hilda och Johan, var fadern ungefär den samme i sitt förhållande till alla barnen, ja, det hände till och med, att han vågade en svag opposition mot sin hustru, då hon skämde bort Alfred alltför galet.
Detta var tillräckligt för Johan, som i detta afseende ej var bortskämd; och ju äldre han blef, desto mera steg hans aktning för fadern, så att slutligen blef den nästan som en religion för honom.
Men nu var det ju just faderns förnämsta egenskap, hans lifsprincip: det respektabla, det fina, korrekta, som Johan ville kränka, ja löpa till storms emot genom en så absurd förbindelse — med en lång, rödhårig bondpiga!
Johan tänkte sig hvad fadern skulle säga och göra, om han fick nys om sin äldste sons dårskap. Var det icke först efter oändliga öfverläggningar som han fått tillåtelse att söka en fattigläkarebefattning i en af stadens utkanter, och hvad var det mot detta?
Men så ofta doktorn hann så långt i sina tankar, var det med någonting snarlikt en lugnande känsla han sade: »Ja, det är ju ingenting att grubbla öfver; hon bryr sig ändå inte det ringaste om mig.»
