9.
Då Mortensen öfvertog ledningen af »Folkets vän», ändrades tidningens namn till »Folkets sanne vän», och i stället för den tämligen tarfliga utstyrseln från gubben Hansens tid fick den nu vackert papper och nya typer.
Illustrationerna deremot förblefvo en tid på samma hemmagjorda ståndpunkt: svartaktiga klunsar med litet hvitt här och der. Men en dag underrättade redaktören sina abonnenter, att illustrationerna skulle upphöra från nästa qvartal.
Härigenom miste tidningen naturligtvis en mängd småfolk, men Mortensen var glad i alla fall. »Folkets sanne vän» fann snart sin publik, och hvad det pekuniära vidkom, tycktes det gå öfver all förväntan.
När Mortensen om morgonen tog tidningen med sig upp i departementet, förelästes den gerna af den yngste på kontoret, »om man hade tid».
Extraordinarien Hiorth hade således just slutat uppläsningen af en ledare, hvari man påvisade omöjligheten af att bestämma hvem eller hvad som nu för tiden menas med uttrycket: folket; närmast måste det väl vara embetsmannaståndet, som utgjorde folkets märg — då grosshandlar
