»Ser ni, min käre vän, den scen jag ville erinra er om, föreföll vid supéen, som — i parentes anmärkt — var charmant — inne i ert kabinett. Som ni utan tvifvel minnes, disputerades der om politik —»
»Ja, men vet ni, herr statsråd, det gör man sannerligen öfverallt nu för tiden. Nämn mig en societet, der det inte talas om politik?»
»Ja, se deri ligger det just,» utropade statsrådet, »det talas om politik öfverallt, deri har ni rätt, fullkomligt rätt. Men lägg noga märke till den omständigheten» — här slog statsrådet honom små slag på knäet i takt med sina ord — »när det disputeras om politik, så betyder det, att sällskapet är illa sammansatt — deri ligger skilnaden!»
»Men det var ju idel framstående personer der inne. Den dagen hade jag just bjudit många utmärkta män, som jag ej förr hade haft det nöjet att se hos mig.»
»Mycket riktigt! och det var det som var olyckan. Der var ju män af alla färger» — statsrådet sänkte rösten — »ända ned till rödt! Och det sades många högst obehagliga saker, högst obehagliga, det må jag säga. Inte för min skull, förstår ni — jag brydde mig inte det ringaste derom; det var ju de allmänna fraserna och mest unga personer, som kommo fram med dem. Men för er egen skull, käre vän, tycker jag, att —»
»Bah!» afbröt grosshandlaren och reste sig upp, »det bryr jag mig tusan om; jag är en
